Som en gammal isbelupen drake ligger Jökeln tung
 Och vitgrönraggig nedför branten mellan tvenne toppar
 Stjärten lindad runtom högsta
 Spetsen, buken spänd och stinn
 I fjällets kittel, ryggen krönt av mittmoränens ås,
 Svart och knöglig

 Ner mot daln han sträcker långsmal nos med rynkigt
 Skinn till läppar, vita tänder grina där imellan,
 Genom Jökelportens svarta hål rinner ur hans
 Gap en lerig ström
 Taggig kam på hjässan, mörka grumligt gröngrå ögen -
 Stelt han stirrar över dalen ner,
 Trycker nosen vädrar mot
 Marken mellan tassarna vars mörka klor
 Skymta fram ur våt smutsgrå ragg

 Småväxt ättling av sin jättestamfar, istidsdraken,
 Fader Jökul själv - han som sträckte stjärten upp
 Mot polen ramarna mot blockberg och ural,
 Han som över fjäll och slätter vräkte sig,
 Krälande och vältrande

 Han som fyllde hav och sjöar,
 Rev med klorna rispor i de hårda hällar
 Gnagde klipporna och pressade
 Bergen samman med sin tyngd

 Ham som skövlade och lade öde sagoskogar,
 Gröna paradis, blåste med iskall andedräkt bort
 Allt som levde, blommande och lyste