Ur medvetandets reflexer
Skapas magnigika salar och modesta rum
Det lilla krymper, det stora växer
Växer utanför universum
Där årstiders utspridda glitterstänk
Förenas i varje stjärna
Ty vinterköld och somerblänk
Delar samma kärna
Forma handen till en kikare
Riktade den mot mörka väven
Som tjänar som fantasins berikare
Och din själ lyfts til mångloben, även
Om ditt sinne är tyngre än jordens själv
Och av få nyanser rik
Så dras den till Vintergatans silvriga älv,
Mot höjdernas kosmosaik
En motpol till själva tidens rynkor
Virvlar på himlens svarta hav
Ochbeglänser hällar som ej råds sina skrynklor,
Bebodda av vide, mossa och lav
Ljusvågors böljande karisma
Sätter alla skyar i brand
Som träffer ögats prisma
Och för mig till förlovade land
Forma handen till en kikare
Riktade den mot mörka väven
Som tjänar som fantasins berikare
Och din själ lyfts til mångloben, även
”Om ditt sinne er tyngre än jordens själv”
