Kollaps är tillstandet vid alle koordinater
När ridan går upp på naivitetens teater
När moder jords tålamod tryter,
När människen kväver hennes blom
Då, världsalltets väldiga kör ryter
Och förkunnar sin fatala dom
Fördärvets hammare slår med allt tyngre slag
Likt den i kakofonins smedja
Där röken ligget tät både natt och dag
Som en åtbord för att vi smider ödeläggelsens kedja
Elden spyr ut sitt vildröda sken
Och forbränner markens hjärta
Flammor som dansar över mortalitetens scen
Tills allt er förbränt och höljt i svärta
En vidsträckt öken kryper fram där det har böljat ett skimrande hav
Landskapets själ är förvand och spräckt
Av mänsklig hand skuplteras så naturens grav
Tills världen pryds av kaosets ordensdräkt
Grå är varje fjäril, kall är varje äril
Och skuggor tränger bort ljuset
Skogar har börjat blöda. Kvävd är varje gröda
Och tömt är visdomskruset
Alla ängar har mist sin forna prakt,
Enfäldighetsharpans strängar ljuder i denna trakt
Där livlöshetens stjärna brinner
Med ett kallt sken som vi aldrig övervinner
