Eldens starka ljus bränner i mina ögon, 
likt törnets sting en gång bränt. 
Svett täcker en trött och sargad kropp, 
tomhet fyller ett skändat sinne … en själ itu. 

Likt tusen år i dödens kalla sömn, 
vänder jag åter ur … själslig död. 

Ett valv av löv ovan trädens stam, 
denna plats för mig så bekant. 
Likt den pelarsal i norr, 
som jag lämnade en gång. 

Likt tusen år i dödens kalla sömn, 
vänder jag åter ur … själslig död. 

Ur själslig död! 

Svaga bilder av drömmar, 
vindlande djup, dunkla ord. 
Vansinnets sömn, 
som förgiftad återigen … 

”Minns min röst, du son av Norden … 
en gång stungen av törnets tand. 
Dömt var blodet, dömd var själen; 
du kom till mig i vargtörnets namn.” 

En mörk skepnad bortom eldens sken, 
stilla vakande i sin vargahamn. 
Efter sin långa hemfärd, 
den gamle var åter här igen … 

Likt tusen år i dödens kalla sömn, 
vänder jag åter ur … själslig död.