Kolöga rotfast tand... 
som trädet i grund och stenig mark. 
-Trolltand... 
Gammal, klok, urbergets vän... 
vriden som martall på vindpinad häll. 

Skyr solen om dagen, flyr människors... 

Ett brakande dån bräcker Kolögas sömn. 
-Vadan detta skrän? som en törn i min ställ, 
vem är den niding som gäckar min sömn? 

Skyr solen om dagen, flyr människors... 

I blint raseri med dunder och brak, 
banar sig Kolöga fram... 
med ett vredesvrål mot murar av sten, 
som krossas i hans hand... 

River och sliter, tuggar och biter 
dammet yr i hans vildsinta dans... 
folk och fä flyr snabbt sin väg, 
bort från trollets brakande kaos... 

Klocka av guld mot himlen for, 
krossandes tornet på vägen ner. 
-slut på skränet och det fördömda brölet. 
den tar jag hem, där kokar snart ölet...