Blickade upp i natten, 
slagen och driven till marken. 
Omtöcknad fylld av förbittring, 
kunde ej se klart … 

Famlade bland tankar, 
min själ bedriven. 
Urdriven var min broderhälft, 
hörde nattens barn … 

Hörde nattens barn … mina barn. 
Mina barn! 

Medan regnet föll svalt, 
ekade en förtvivlans sång, 
över en fallen fader. 
Sorg blev snart till vrede … 

Fångad i elden, 
ingen väg ut, 
hugg, slag och spe, 
de band en själ, min vargbroder … 

Min vargbroder … broder i blod. 
Min vargbroder … broder i blod. 

Min vargbroder … broder i blod. 
Min vargbroder … broder i blod. 

Faller åter ner, 
i böljande hav, 
medvetandets dunkel, 
tidlöst drivande gäck. 

Röster av svek, 
galdrar som ljuder, 
från nidingars mun, 
slitande smärtor, 
separerad, bunden. 

Ett vagt minne, att jag … att jag lyfts upp. 
I fjärran dunkel, en elds svaga sus … 

Min vargbroder … broder i blod. 
Min vargbroder … broder i blod. 
Broder i blod …